Kasst

Jag orkar inte längre. Man känner sig helt missförstådd. Jag klarar inte av det här viruset längre. Jag behöver hjälp.

urk turk på burk

Jag orkar inte. En stor klump i magen. Kan inte ens äta ordentligt. Skulle förmodligen spy upp allt. Jag vill hem, sitter i skolan för tillfället. Enda fördelen just nu är nog att vi får egna datorer. Får lyssna på musik så jag slipper ångesten. För tillfället är det The Streets - Blinded By The Lights som gäller. Bra låt att skriva till. Behöver ny musik, min dator har pajat helt så jag kan inte ladda ner. Lite trött på det jag har nu faktiskt. Men jag får bita ihop som vanligt och svälja det (misstolka gärna inte). Jag vill flytta, ingen kan nog förstå känslan. Vilken lättnad, det var ett stort steg att ens börja i denna klass. Det tar nog ett tag att känna alla med tanke på omständigheterna. Vi är ju lite osociala av oss. Äh whatevz, jag rapporterar senare. Måste skriva ner som jag har inhandlat de senaste dagarna, har inte orkat skriva pga datajäveln. Over and out.

Lilla Bullen

Tänk att en liten hårboll kan göra mitt liv komplett. Så lojal och kärleksfull. Lämnar aldrig ens sida när man väl ligger på marken. Denna varelser som har döpts efter Napoleon Dynamites husdjur kan bara göra mig glad. När jag ligger på soffan och känner mig lite ensam kommer hon och lägger sig i mitt knä, rullar ihop sig som en liten bulle och parkerar arslet där. Därför heter hon Tina aka Bullen. Förstår ändå inte varför. Jag är ganska patetisk som tillägnar ett helt inlägg till min egen hund. 75% yorkshire terrier & 15% papillon är hon förövrigt.

Swing low, sweet cherry make it awful

Otillräcklighet. Det är ett ord som bara dyker upp i hjärnan konstant. Jag kan aldrig förklara för andra hur jag mår. Det är inte bra, och det är inte dåligt. Jag är så osäker om det är stabilt eller instabilt. Varje rörelse jag gör psykiskt och fysiskt räcker bara inte. Jag försöker att förstå mig på människor och vad jag ska göra för att förbättra mig, men det går bara inte. Jag kan inte formulera det jag tänker till ord. Det kommer ut helt fucked. Jag kan försöka trösta en ledsen person men det lyckas jag inte heller med så bra, därför vill jag inte komma för nära. Jag kan göra allt jag orkar hemma och på fritiden, men det räcker inte heller. Som min skolkurator från förra plugget sa: "Det är bara en känsla, det betyder inte att det verkligen är så!". Kul att veta att dessa plågsamma känslor kan göra en helt destroyed. Jag vill få kontakt med min psykolog igen. Man kan inte bara skriva ut ett medicinskt recept och bara strunta i patienten totalt. Har inte haft kontakt med dem sedan februari-mars ungefär. Så kan man bara inte göra, jag vill ha kontakt med en terapeft omedelbart. Någon som kan faktiskt förstå mina omständigheter och kan leva med det också. Detta var bara svårare än jag trodde.

Expectro Patronum

Jag kan verkligen inte skriva allt på svenska känns det som. I 11 år har jag skrivit ALLT på engelska. I skolan, i dagboken, läste böcker, i skolan och även hemma när päronen talar engelska. Ja, dem talar engelska med mig, eller snarare svengelsk-finska. Det är bara för komplicerat för min lilla ärthjärna. It's a serious mindfucker! Man hör att päronen pratar på finska, slänger ut engelska ord till mig och jag svarar med en stammig röst och kan själv inte uppfatta vilket språk jag talar. Jag vet ärligt talat inte vad jag babblar om nu. Jag blev väckt på världens näst-underbaraste sätt (underbaraste är när hunden slickar på ansiktet). Mor ringde och talade om för mig att vi fick lägenheten vid Täby C. Fan apropå centrumet så måste jag kirra nya kläder, fast i stora staden dvs. Det är en tröst för mig också. Jag avskyr mig själv för att känna glädje genom att få kläder/skor/anything. Jävla materialist.

Big girls don't cry

Klockan är 23.35 och jag är inte ett dugg trött. Jag har inte inte bloggat på länge så what the hey, har varken haft tid eller ork. Det dyker upp en massa pop-ups direkt i nyllet på mig. Inte så värst mysigt att blinka och sen helt plötsligt står en kvinna och viker ut sig eller att få veta att man kan få gratis Harry Potter screensavers när man egentligen bli lurad med virus. Jag har förmodligen vänt på dygnet. Det pirrar konstant i magen för skolstarten. Vad ska jag förvänta mig? En klass med 6-7 andra med samma psykiska besvär som jag, ett gymnasium med ca 1400 andra elever som kollar konstigt på en, eller bättre betyg? Jag vågar inte ens tänka på saken. Jag vågar inte tänka på att det faktiskt kommer att hända oavsett hur spännande det kan vara. Det är frustrerande hur negativ jag har varit den senaste tiden. Hur mycket jag än försöker att vända på det så går det åt pipan. Batteriet tar ju givetvis slut någon vacker dag, mitt dog för ett väldigt bra tag sen. "Efter regnet kommer solsken", ja det är klart. Här har man upplevt mycket sol och har fått paraply när det spöregnar. Jag tackar vissa människor för det. Enda prioriteten just nu är att få den där jävla lägenheten vid Täby C. Jag orkar inte isolationen eller att bli fängslad i mitt eget hem.

i'll be your mirror, reflect what you are