Uppdaterat

För att blogspot.com inte tillåter att andra kommenterar har jag skapat ett till konto, fast på blogg.se. Se http://johannatakeabow.blogg.se för att se på andra bullar (dvs mitt liv/mina tankar fr o m nu).

10 månader

10 månader har gått och jag förstår ändå inte hur du orkar med mig. Jag har varit världens pest och får ständigt humörsvängningar. To be honest, du är inte en sådan som kan trösta riktigt ledsna människor, men det räcker bara att vara med dig så blir humöret stabilt igen. Så lätt är det, jag vet inte hur eller vad du gör. Jag har så oerhört svårt att säga själva ordet älskar och väldigt svårt att ta emot det. Det är ett överanvänt ord som man inte ska säga till vem som helst utan att men det. Anyways, jag tycker om dig allra mest Erik. I seriously do.

Ärrad för livet

Matematiken är en stor plåga. Kunskapsskolan skar upp så himla djupa sår att jag inte vågar jobba med skolarbetet längre. Jag kan inte tänka på framtiden och jag kan inte se tillbaka på allt.

Je ne sais pas

För tillfället befinner jag mig på 7eleven på Västerlånggatan. 37 minuter kvar på internettiden. Stress, stress och ännu mer stress. Vårat internet har i princip pajat så jag kan inte vara inne (för folket som ville veta). Idag hade klassen åkt till Laserdome och kört lite där, men jag deltog inte pga ryggont. Skulle egentligen stanna hemma men jag orkar inte känna mig isolerad. Ryggont + isolation = NO THANK YOU. By the way, jag har köpt nya skivor. Louder than bombs med The Smiths, Velvet Underground feat. Nico (produced by Andy Warhol), Wind in the Wires med Patrick Wolf och en Siouxsie and the Banshees, minns dock inte vilken om jag ska vara ärlig. Den innehåller "Happy House" och "Christine" i alla fall.
Skolan går rätt okej nu faktiskt. Ångesten sitter kvar dock. Vägrar äta i matsalen för att det finns för mycket folk och oväsen, i vanliga fall brukar inte detta vara ett så stort problem, men nu i skolan är det väldigt obehagligt av någon random anledning. Det låter som att jag skriver världens depp-blogg, jag kan däremot lova att allt detta stämmer. Jag mår bra egentligen, jag gör det, men när det väl går snett så går det verkligen det. Enligt kuratorn är jag en "skör liten fågelunge". Jag vet inte om jag ska ta det som något bra eller dåligt.
Jag lovar att skriva vettigare saker och dela med mig roligare tankar sen. Ingen orkar göra allt bara. Jag kan låta detta plåga mig lite till, flyttar ändå på måndag.

Kasst

Jag orkar inte längre. Man känner sig helt missförstådd. Jag klarar inte av det här viruset längre. Jag behöver hjälp.

urk turk på burk

Jag orkar inte. En stor klump i magen. Kan inte ens äta ordentligt. Skulle förmodligen spy upp allt. Jag vill hem, sitter i skolan för tillfället. Enda fördelen just nu är nog att vi får egna datorer. Får lyssna på musik så jag slipper ångesten. För tillfället är det The Streets - Blinded By The Lights som gäller. Bra låt att skriva till. Behöver ny musik, min dator har pajat helt så jag kan inte ladda ner. Lite trött på det jag har nu faktiskt. Men jag får bita ihop som vanligt och svälja det (misstolka gärna inte). Jag vill flytta, ingen kan nog förstå känslan. Vilken lättnad, det var ett stort steg att ens börja i denna klass. Det tar nog ett tag att känna alla med tanke på omständigheterna. Vi är ju lite osociala av oss. Äh whatevz, jag rapporterar senare. Måste skriva ner som jag har inhandlat de senaste dagarna, har inte orkat skriva pga datajäveln. Over and out.

Lilla Bullen

Tänk att en liten hårboll kan göra mitt liv komplett. Så lojal och kärleksfull. Lämnar aldrig ens sida när man väl ligger på marken. Denna varelser som har döpts efter Napoleon Dynamites husdjur kan bara göra mig glad. När jag ligger på soffan och känner mig lite ensam kommer hon och lägger sig i mitt knä, rullar ihop sig som en liten bulle och parkerar arslet där. Därför heter hon Tina aka Bullen. Förstår ändå inte varför. Jag är ganska patetisk som tillägnar ett helt inlägg till min egen hund. 75% yorkshire terrier & 15% papillon är hon förövrigt.

Swing low, sweet cherry make it awful

Otillräcklighet. Det är ett ord som bara dyker upp i hjärnan konstant. Jag kan aldrig förklara för andra hur jag mår. Det är inte bra, och det är inte dåligt. Jag är så osäker om det är stabilt eller instabilt. Varje rörelse jag gör psykiskt och fysiskt räcker bara inte. Jag försöker att förstå mig på människor och vad jag ska göra för att förbättra mig, men det går bara inte. Jag kan inte formulera det jag tänker till ord. Det kommer ut helt fucked. Jag kan försöka trösta en ledsen person men det lyckas jag inte heller med så bra, därför vill jag inte komma för nära. Jag kan göra allt jag orkar hemma och på fritiden, men det räcker inte heller. Som min skolkurator från förra plugget sa: "Det är bara en känsla, det betyder inte att det verkligen är så!". Kul att veta att dessa plågsamma känslor kan göra en helt destroyed. Jag vill få kontakt med min psykolog igen. Man kan inte bara skriva ut ett medicinskt recept och bara strunta i patienten totalt. Har inte haft kontakt med dem sedan februari-mars ungefär. Så kan man bara inte göra, jag vill ha kontakt med en terapeft omedelbart. Någon som kan faktiskt förstå mina omständigheter och kan leva med det också. Detta var bara svårare än jag trodde.

Expectro Patronum

Jag kan verkligen inte skriva allt på svenska känns det som. I 11 år har jag skrivit ALLT på engelska. I skolan, i dagboken, läste böcker, i skolan och även hemma när päronen talar engelska. Ja, dem talar engelska med mig, eller snarare svengelsk-finska. Det är bara för komplicerat för min lilla ärthjärna. It's a serious mindfucker! Man hör att päronen pratar på finska, slänger ut engelska ord till mig och jag svarar med en stammig röst och kan själv inte uppfatta vilket språk jag talar. Jag vet ärligt talat inte vad jag babblar om nu. Jag blev väckt på världens näst-underbaraste sätt (underbaraste är när hunden slickar på ansiktet). Mor ringde och talade om för mig att vi fick lägenheten vid Täby C. Fan apropå centrumet så måste jag kirra nya kläder, fast i stora staden dvs. Det är en tröst för mig också. Jag avskyr mig själv för att känna glädje genom att få kläder/skor/anything. Jävla materialist.

Big girls don't cry

Klockan är 23.35 och jag är inte ett dugg trött. Jag har inte inte bloggat på länge så what the hey, har varken haft tid eller ork. Det dyker upp en massa pop-ups direkt i nyllet på mig. Inte så värst mysigt att blinka och sen helt plötsligt står en kvinna och viker ut sig eller att få veta att man kan få gratis Harry Potter screensavers när man egentligen bli lurad med virus. Jag har förmodligen vänt på dygnet. Det pirrar konstant i magen för skolstarten. Vad ska jag förvänta mig? En klass med 6-7 andra med samma psykiska besvär som jag, ett gymnasium med ca 1400 andra elever som kollar konstigt på en, eller bättre betyg? Jag vågar inte ens tänka på saken. Jag vågar inte tänka på att det faktiskt kommer att hända oavsett hur spännande det kan vara. Det är frustrerande hur negativ jag har varit den senaste tiden. Hur mycket jag än försöker att vända på det så går det åt pipan. Batteriet tar ju givetvis slut någon vacker dag, mitt dog för ett väldigt bra tag sen. "Efter regnet kommer solsken", ja det är klart. Här har man upplevt mycket sol och har fått paraply när det spöregnar. Jag tackar vissa människor för det. Enda prioriteten just nu är att få den där jävla lägenheten vid Täby C. Jag orkar inte isolationen eller att bli fängslad i mitt eget hem.

i'll be your mirror, reflect what you are

Att skriva rubrik är överskattat

Blablabla jag var hemma idag och studerade fysik och bild. Jag både vill och ska fasiken få mer än vg på bilduppgiften, kan t.o.m nöja mig med ett vg! Men bara för att jag har varit frånvarande från skolan så himla mycket så kan inte våran älskade bildlärare Cie se hur mycket jag vill få det. Nej, jag är inte lat och stannar hemma och är "sjuk". Jag är helt enkelt utbränd, blev det egentligen förra året men fortsatte ändå ett tag. Det här är ingen "jag-är-utbränd-tyck-synd-om-mig-jag-är-deprimerad" blogg förresten. Väldigt få läser detta inlägg. Jag har dragit slutsatsen om att alla (jag menar ALLA) tjejer har gått igenom en depp fas. Det finns inte många som är riktigt deprimerade egentligen. Själv är jag glad, men när det väl går snett så går det verkligen åt skogen. Detta beror på en anledning också: jag har aspergers syndrom. I said it, jag har det. Fast inte till 100% som många har, kanske 50-70%. Det går inte att mäta egentligen. Dock har jag varken inte motorisk klumpighet eller började tala/skriva senare än andra. Det som är jobbigt är skolan framförallt, får inte tillräckligt mycket stöd. Att få kontakt med andra kan vara jobbigt ibland. Jag undviker ögonkontakt med människor jag känner mig obekväm med och är lite tillbakadragen när jag är på dåligt humör eller när det är FÖR mycket folk. Men när jag är på glatt humör och allt är på topp så finns det inga funktionshinder när det gäller kommunikationen. Jag trasslar in mig ganska lätt som nu t ex. Först började jag prata om skolan och sen hoppade jag över till det här, vilket är frustrerande men det är lugnt i det här fallet. Folk måste vara ganska specifika när dom pratar med mig eller ska förklara någonting när det gäller skolarbetet. Personer med aspergers är normal-högbegåvade inom ett visst område. D.v.s vara ganska besatt av vissa saker. För mig är det musik (vilket gäller för alla), kläder, hår, datorn osv. Utseendet är väldigt oviktigt för människor som har det, därför är det lite konstigt för mig att ha motsatta intressen men alla är olika. När jag väl känner någonting så känner jag det till 150% oftast. Jag kan störa på det minsta lilla och få utbrott, eller så försöker jag hålla in det och ta ut allt senare när det är mindre pinsamt. Det är klart att vissa personer kommer se likheter mellan mig och sig själv, men jag har fått en diagnos av en anledning. Jag orkar inte förklara så mycket längre nu. Men jag är en vanlig människa, jag lever bara på ett annat sätt och lär mig saker på ett annat sätt. Jag fungerar inte som dom flesta. Jag stör mig så fruktansvärt på att vissa tror att jag är "speciell" bara för det. Vad fan?! Jag är inte så dum och letar uppmärksamhet här!!! Det här är bara sant. Ja, jag skäms för det och berättar inte för så många. Bara mina käraste + några som borde få veta det. Jag vill inte gå sam-asperger linjen på Danderyds gymnasium för att jag inte vill känna mig "speciell" eller bli behandlad på ett annat sätt. Jag vill ha möjligheten att gå i en vanlig skola med lite extra hjälp bara. Jag tror att jag har skrivit det jag skulle nu. Inte mitt problem om du inte har orkat läsa det hela.

Bloc Party

Var ju helt enkelt party. Dock blev jag helt mos pga min storlek. Jag skulle kunna analysera hela konserten men jag orkar inte, klockan är ju ett och mina ben är döda. Jag är så efter när det gäller att blogga men man måste få ut sina somehow and somewhere. Det är så mycket som sker just nu att jag blir förvirrad. Skolan framförallt, gymnasieval, Lotta fyller år snart (<3),>