Att skriva rubrik är överskattat

Blablabla jag var hemma idag och studerade fysik och bild. Jag både vill och ska fasiken få mer än vg på bilduppgiften, kan t.o.m nöja mig med ett vg! Men bara för att jag har varit frånvarande från skolan så himla mycket så kan inte våran älskade bildlärare Cie se hur mycket jag vill få det. Nej, jag är inte lat och stannar hemma och är "sjuk". Jag är helt enkelt utbränd, blev det egentligen förra året men fortsatte ändå ett tag. Det här är ingen "jag-är-utbränd-tyck-synd-om-mig-jag-är-deprimerad" blogg förresten. Väldigt få läser detta inlägg. Jag har dragit slutsatsen om att alla (jag menar ALLA) tjejer har gått igenom en depp fas. Det finns inte många som är riktigt deprimerade egentligen. Själv är jag glad, men när det väl går snett så går det verkligen åt skogen. Detta beror på en anledning också: jag har aspergers syndrom. I said it, jag har det. Fast inte till 100% som många har, kanske 50-70%. Det går inte att mäta egentligen. Dock har jag varken inte motorisk klumpighet eller började tala/skriva senare än andra. Det som är jobbigt är skolan framförallt, får inte tillräckligt mycket stöd. Att få kontakt med andra kan vara jobbigt ibland. Jag undviker ögonkontakt med människor jag känner mig obekväm med och är lite tillbakadragen när jag är på dåligt humör eller när det är FÖR mycket folk. Men när jag är på glatt humör och allt är på topp så finns det inga funktionshinder när det gäller kommunikationen. Jag trasslar in mig ganska lätt som nu t ex. Först började jag prata om skolan och sen hoppade jag över till det här, vilket är frustrerande men det är lugnt i det här fallet. Folk måste vara ganska specifika när dom pratar med mig eller ska förklara någonting när det gäller skolarbetet. Personer med aspergers är normal-högbegåvade inom ett visst område. D.v.s vara ganska besatt av vissa saker. För mig är det musik (vilket gäller för alla), kläder, hår, datorn osv. Utseendet är väldigt oviktigt för människor som har det, därför är det lite konstigt för mig att ha motsatta intressen men alla är olika. När jag väl känner någonting så känner jag det till 150% oftast. Jag kan störa på det minsta lilla och få utbrott, eller så försöker jag hålla in det och ta ut allt senare när det är mindre pinsamt. Det är klart att vissa personer kommer se likheter mellan mig och sig själv, men jag har fått en diagnos av en anledning. Jag orkar inte förklara så mycket längre nu. Men jag är en vanlig människa, jag lever bara på ett annat sätt och lär mig saker på ett annat sätt. Jag fungerar inte som dom flesta. Jag stör mig så fruktansvärt på att vissa tror att jag är "speciell" bara för det. Vad fan?! Jag är inte så dum och letar uppmärksamhet här!!! Det här är bara sant. Ja, jag skäms för det och berättar inte för så många. Bara mina käraste + några som borde få veta det. Jag vill inte gå sam-asperger linjen på Danderyds gymnasium för att jag inte vill känna mig "speciell" eller bli behandlad på ett annat sätt. Jag vill ha möjligheten att gå i en vanlig skola med lite extra hjälp bara. Jag tror att jag har skrivit det jag skulle nu. Inte mitt problem om du inte har orkat läsa det hela.

Bloc Party

Var ju helt enkelt party. Dock blev jag helt mos pga min storlek. Jag skulle kunna analysera hela konserten men jag orkar inte, klockan är ju ett och mina ben är döda. Jag är så efter när det gäller att blogga men man måste få ut sina somehow and somewhere. Det är så mycket som sker just nu att jag blir förvirrad. Skolan framförallt, gymnasieval, Lotta fyller år snart (<3),>